Har nu kämpat med att fixa den här bloggen, men det är inte alls många ändringar man själv kan göra, eller så betyder det att jag är dålig på att förstå redigeringen.
Dagen har varit lång och har längtat hem, behöver igentligen tvätta men det är försent, imorn har jag tänk nu i två veckor.
I fredags fick jag klar tecken från jobbet att tjänstledigheten går genom, helt otroligt, ska bort en och halv månad, känns verkligen overklig, tillbaka till mitt eget land, dagarna är räknade 72 och de blir mindre och mindre för varje dag som går.
Har försökt föreställa mig hur det kommer att vara att komma tillbaka, vad jag kommer att gå genom, människor jag kommer att träffa, men en sak är klart! festanden vid det tidpunkten är stort.
Försöker nu förtränga att jag ska bort det är som sakt 72 dagar kvar, ska bara ta det som det kommer. Men man hoppas på det bästa!
Träffade en gammal kompis som har börjat studera på Bosön, den killen är också från Colombia, Han har hängt mer med Colombianer här i sverige än vad jag har gjort, han har också rest tillbaka några gånger, och självklart är han mer patriotisk än vad jag är, började prata om livet, och jag berättade att jag skulle åka tillbaka, killen hade tagit förgivet att jag också rest tillbaka, vilket jag inte har gjort, har prioriterat andra länder än mitt eget, rätt? eller fel? ingen anning, men ångrar verkligen inte att jag rest till andra länder.
Han började förklara hur underbart det var.
Jag började föreställa och fantisera hur det skulle vara att vara där samtidigt som han pratade.
Tåget stannade vid östermalm, jag klev av, det var dags att byta sinnes inställning, nu var det dags att träna.
/A
