Jag har funderat mycket på min barndom. Mitt liv innan jag flyttade hit. Svårt egentligen att leva i ett land som egentligen inte är mitt eget. Där människor ser annorlunda ut än mitt egentliga folkslag. Velat egentligen vara en av dom. Men i många sammanhang känt hur jag egentligen skiljt mig ifrån dom. Känt många gånger hur min barndom som jag tyckt varit mycket annorlunda än den vanliga svensson barndom skilt sig, och önskat att jag hade haft ett annorlunda barndom.

Är egentligen tankar som tänkt på. Att tänka sig att vissa människor tycker att dom alltid haft det värst(jag är en av dom). men det finns alltid någon som har det värre.

Vi hade livskunskap idag, vi pratade om livet innan man kom till Sverige.

Tre av mina 10 åringar berättade om livet i krig. Hur dom inte fick sova på en vanlig säng utan på en madrass på golvet för rädsla att avlossade skott som kunde träffa dom.

En annan som berättade om hennes hus som hon bodde i där det fanns ett rum som man inte fick vistas i för rädslan av skott. En annan som såg en person bli skjuten.

Och den coolingen som varit en tjuv.

Den här inlägget är egentligen tillägnad till människor som tror att svenska barn uppväx och utländska barn uppväx skiljer sig inte mycket åt. Många av dom här barnen har mycket i bagaget när dom kommer och det är inte rätt att jämföra dom, och säga tex HUR KAN DOM BETE SIG OCH INTE NI? tex.

Från och med nästa vecka börjar jag få handledning i ARABISKA jag hoppas att jag kan lära mig mycket utav språket.

Så :KOFI